rangelben

Kanske är dags att berätta vad som plågat mig sedan den 25 mars i år, då jag fick veta. Plågar mig ännu och kommer plåga mig ännu mer när det är över. Men samtidigt ska det bli så skönt på någotvis när det är gjort, slippa gå och vänta, räkna dagarna och timmarna som är kvar. Sekunderna av lycka vi har kvar.
Min älskade lilla Tarzan ska få bli en ängel, på riktigt. Nu är han bara en ängel instängd i en liten ponnykropp, men han ska befrias och få flyga upp till himlen med sina stora vingar och sin tiara över huvudet, vaka över oss från ett fluffigt moln. Han är 26 år min underbara lilla ponny.
Början av maj är det sagt, men jag hoppas att det händer ett mirakel, att han vill börja leva igen, att det dröjer många år innan han lämnar mig. På ett sätt kan man säga att han redan är borta, det är bara skalet som är kvar av den söta lilla pojken. Livsglädjen, alla bus och påhitt, Tarzan - är borta.
Ska försöka tillbringa så mycket tid tillsammans med honom som möjligt, ta härliga promenader bara vi två och bara mysa. Finns det något härligare?