Det enda jag har kvar är hoppet.

Ringde och pratade med min bästa vän förut, kan prata om allt med dig Erica. När vi lade på kändes det bättre för en stund.
Egentligen borde jag sluta hoppas, kommer bara bli så besviken. Försöker intala mig själv att jag inte ska hoppas, men långt inom mig känner jag hur det pirrar och bränner, jag hoppas, jag önskar...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback